Svar på remiss 2005-02-01 rörande förvaltningsplan för björn, järv, lodjur, varg och kungsörn i Gävleborgs län

Våra yrkanden rör rovdjuren björn, lodjur och varg. Beträffande kungsörn och järv stödjer vi förslaget till förvaltningsplan i dessa stycken.

Inledningsvis vill vi lämna följande förslag till kompletteringar i planen:

• Vi vill att det i förvaltningsplanen skall finnas förslag till länsstyrelsen om ett yrkande till Naturvårdsverket att beslutsrätt om skyddsjakt, avlysningsjakt på björn, varg och lodjur skall delegeras från Naturvårdsverket till länsstyrelsen. Beslut av den här typen ska fattas på regional/lokal nivå och inte av ett centralt ämbetsverk.
• Vi vill att planen skall innehålla förslag om att björn och varg, som börjar uppehålla sig i närheten av bebyggelse/tätorter omgående ska få avlivas efter beslut i länsstyrelsen. Vi har sett nog av de spektakel som äger rum när människor och hundar ska riskera livet för att skrämma bort främst björnar med detta beteende. Vargar med detta beteende upplevs hotande och farliga av de boende på samma sätt som björn. Den pinsamma historien om Ringvattenvargen bör inte få upprepas.
  

Björn: Med hänsyn till det sammanlagda rovdjurstryck som vi upplever i vårt län med en snabb tillväxt av björnstammen, 6 vargrevir som helt eller delvis uppehåller sig i vårt län och en stor stam av lodjur, så anser vi att förslaget till förvaltningsplan för björn med 250 – 300 individer ligger på för hög nivå. Vi anser att målet för björn i vårt län ska fastställas till 175. Vi stödjer planens målsättning om att björnens utbredning i länet ska vidgas till östra, nordöstra delarna av länet och till Gästrikland.

Lodjur: Enligt vår uppfattning ska vårt län långsiktigt hålla en jaktbar stam av rådjur. Den ambitionen hotas nu av tillväxten av lodjuren. Även vargen har tillkommit som predator på rådjur. Med hänsyn härtill anser vi att målet i planen bör reduceras från planens maximalt 25 – minimalt 20 till 15 föryngringar/år. En begränsad jakt på lodjur bör tillåtas fr.o.m. år 2006.

Varg: Enligt vår uppfattning tillhör vi ett av några få län som fått bära i stort sett hela belastningen av riksdagens beslut om ett etappmål för varg om 200 individer. Så vitt vi kan utläsa av propositioner, riksdagsbeslut och övriga handlingar i detta ärende, finns ingen sådan ambition uttryckt. Det är Sverige som helhet som berörs av beslutet även om det finns reservationer för renbetesland. Etableringen av varg har skapat ett folkligt motstånd i berörda områden som är ovanligt i Sverige. Misstron mot myndigheter och forskare har djupnat alltmer. Möjligheterna till jakt har minskat drastiskt på många håll och i flera områden har t ex älgjakten fått ställas in. Jakthundar angrips och dödas och angreppen på tamdjur ökar proportionellt till tillväxten av vargstammen. F n saknas en trovärdig konsekvensutredning av vad som händer när etappmålet på 200 vargar uppnåtts. Artens reproduktionsförmåga är ju välkänd.. Denna osäkerhet som de flesta berörda människor känner inför vad som kan komma att hända, när etappmålet uppnåtts, är ytterligare ett skäl till den upprördhet man känner och den nonchalans man upplever från ansvariga myndigheters sida.

Varg finns i förhållandevis stora populationer över hela Europa. Enbart i egentliga Ryssland (efter kommunismens sammanbrott) uppgår stammen till c:a 45 000 djur. Myndigheterna där har stora problem att hejda fortsatt tillväxt. Att komma ner till nivån 20 000 individer som gällde före kommunismens fall år 1990, då skottpengar på varg tillämpades och då armén bidrog till att reducera stammarna, förefaller helt omöjligt, i vart fall med traditionella jaktmetoder. På mindre än ett decennium så mer än fördubblade vargstammen sin numerär.

Vi inser att även Sverige måste hålla varg i sin fauna med hänsyn till de internationella överenskommelser som Sverige gjort. Men till skillnad från de flesta andra länder har vi en unik och ytterst värdefull älgstam. Den har nått sin nivå genom en ansvarsfull skötsel och ett rimligt uttag av kompetenta jägare. Älgjakten är närmast att likna vid en folkrörelse, som avkastar rekreation, friluftsliv, gemenskap och ett ytterst värdefullt kött till jägaren och hans/hennes familj och ibland till landets butiker. Mot denna ”folkrörelse” är vargetableringen ett omedelbart hot, som självfallet leder till ett kraftigt folkligt motstånd. Vargen är knappast ens välkommen som ett jaktbart vilt till våra skogar. Det är en ytterst svår och krävande jakt och den mest effektiva metoden att kontrollera stammen förefaller att vara den i sig motbjudande jakten från helikopter som bl. a. tillämpas i Norge. Om svenska jägare skulle få möjlighet att jaga varg, så kommer man i allmänhet att göra det för att man måste, inte av lust och glädje, ungefär som eftersök av trafikskadat vilt. Föreställningen att vargen skull kunna räknas som en turistisk tillgång är enligt vår uppfattning kraftigt överdriven och något som pådyvlas landsbygden av okunniga storstadsbor. Älgen däremot, som det största landlevande djuret i Europa och som knappast förekommer på den europiska kontinenten, har definitivt ett värde för turismen. Dessutom bidrar bra älgjakt för utländska kunder till goda exportinkomster för vårt land.

Mot denna bakgrund föreslår vi att den rimliga nivån på vargstammen i de 8 län som upptagits i förvaltningsplanen ska vara 1 föryngring per län och maximalt 80 vuxna djur.

Denna målsättning kräver dock att skogsbruket accepterar en högre vinterstam på älg i vargreviren för att en uthållig älgjakt ska vara möjlig i dessa områden. Den nuvarande nivån på 5 – 6 älgar per 1000 ha är otillräcklig för både hysa varg och ge ett rimligt utrymme för älgjakt. Om antalet föryngringar eller antalet vuxna djur överstiger den ovan föreslagna nivån, så ska avlysningsjakt tillåtas för att stabilisera nivån till förslaget antal. Övriga län i landet måste bära belastningen av resterande antal för att uppnå riksdagens mål.

Vi tror att ett genomförande av den målsättning vi föreslagit, kan ge ett viktigt bidrag till att befolkningen i våra län motvilligt kan börja acceptera att det springer varg i våra skogar, en acceptans som f n saknas.

Beslut i detta ärende har fattats vid styrelsens möte i Bollnäs 2005-04-07.

Jägarnas Riksförbund – Landsbygdens jägare
Gävleborgsdistriktet

Hans Degerman
ordförande