2006-01-20

Natten till nyårsaftonen 2005 gjorde fyra vargar från Siljansringens revir ett av sina besök i byn Kärvsåsen i nordöstra delen av Rättviks kommun. Byn består av ett 50-tal gårdar. Mellan 10 – 15 av gårdarna hade vargarna besökt och strukit runt husen, berättar Olle Frääs, boende i byn. Två av vargarna hoppade in i hans fårhage, men fick en så kraftig stöt av den elledning som är fäst c a 1 dm ovanför stängslet att de tappade aptiten på fårkött och bet sig ut genom fårstängslet.

Olle Frääs beskriver den rädsla och osäkerhet som spritt sig bland byns innevånare. Flera drar sig för att vistas ute i skog och mark eller ens motionera hundar. Föräldrar har skärpt vaksamhet på sina barn och ingen vågar längre låta spädbarn sova ute i vagn, som förr var vanligt.

Tryggheten är borta och livsbetingelserna har kringskurits i byn. Olle, som driver jordbruk med djurhållning, menar att rovdjurssituationen i området gjort att intresset hos nästa generation eller andra intresserade att ta över hans egendom när han vill sälja, kraftigt har minskat då både djurhållning och jakt kraftigt försvårats.

Denna känsla av värdeminskning på fastigheterna delar han med flera jordbrukare i området. Som jägare och jordbrukare känner han sig helt förvirrad av den svenska jaktlagstiftningen, som kräver att han ska se på när hans djur blir sargade, innan han får skjuta det angripande djuret. Det finns en känsla av övergivenhet, att inte bli lyssnad på, att politiker och myndigheter har lämnat landsbygden åt sitt öde.

Man känner sig djupt kränkt och förolämpad av vargkramare, som menar att bara man får tillräcklig kunskap om vargen, så kommer rädslan att försvinna. Den ömma omsorgen om vargen hos Svenska Rovdjursföreningen med flera ökar med kvadraten på avståndet till vargreviren och är störst i stora städer, menar han.

Så långt Olle Frääs. Sedan jag talat med honom har nu Rättviks kommun, på samma sätt som Ovanåkers kommun i höstas, vänt sig till Naturvårdsverket med krav på skyddsjakt på fyra vargar inom kommunens gräns men lär väl få samma avslag som Ovanåker
Leif Kihlström, Svenska Rovdjursföreningen m fl. har i artiklar om vargfrågan redovisat en monomental brist på empati och inlevelse i de problem som landsbygdsbefolkningen upplever när vargar etablerar sig i deras närhet. Kihlström försöker lasta skulden för den massaker som skedde på ett 40 –tal får i Ovanåker förra året på lösspringande hundar.
Länsstyrelsens expert har i samtliga fall bekräftat att vargar hade gjort dem. Ett av angreppen med fem dödade får och två försvunna skedde innanför av länsstyrelsen godkända rovdjursstängsel, som uppenbarligen inte är det universalmedel som Kihlström framhåller.

Det borde nu vara ställt bortom allt tvivel, att införande av licensjakt på varg och avlivning av varg och björn som uppehåller sig intill människors boende, är en absolut förutsättning för en rimlig grad av acceptans av riksdagens mål för den svenska rovdjurspolitiken. För att fatta detta kloka beslut, behövs inte den utredning som regeringen nu påpassligt tillsatt inför valet.

Hans Degerman
Ordf. Jägarnas Riksförbund
Gävleborgsdistriktet