Jägarnas Riksförbund säger nej till frilevande varg i Sverige - Jägarnas Riksförbund

Jägarnas Riksförbund säger nej till frilevande varg i Sverige

 

Jakt och politik

I Sverige har vi tack vare jägarexamen en välutbildad jägarkår. Jägarna har en hög etik och en god kännedom om både vilt och samspel i naturen. När jägarna och markägarna, som är de som är ute och ser vad som faktiskt sker i skogarna, åsidosätts på grund av politiska beslut som dessutom fattas långt ifrån deras verklighet föds en polarisering. Jakt bör omfattas av så få och enkla regler som möjligt och de politiska beslut som tas ska tas så nära de drabbade som möjligt. Det är det enda sättet att få beslut som faktiskt stödjs av de som påverkas av dem.

 

Var skall vargen finnas?

Oavsett hur många vargar som finns i Sverige kommer de att behöva finnas någonstans. Eftersom ett vargrevir i genomsnitt är större än en genomsnittlig kommun är det lätt att förstå att många människor kommer att bo inom vargrevirets gränser. Slutsatsen blir att var vargen än ska finnas kommer den att påverka människor som vill leva och verka i området. Där vargen finns påverkas inte bara djurägare utan även många andra upplever en ökad oro med varg i närområdet.

 

Viltet som resurs

Vilt är en fantastisk resurs ur flera olika perspektiv. Dels är jakt och vilt en inkomstkälla för väldigt många personer i Sverige, dels genom att de arbetar med jakt men även för att de arrenderar ut jakträtten på sin mark. Dessutom är viltet i sig värt pengar. Utöver det rena köttvärdet är rekreationsvärdet högt, och det stiger fortfarande. Utöver dessa värden ska vi komma ihåg att viltkött är det mest ekologiska kött som finns att tillgå. Vilt belastar inte naturen mer än vad som behövs och eftersom de ingår i det naturliga kretsloppet kan man till och med säga att viltkött redan är klimatkompenserat.

 

Äganderätten

Äganderätten är något som är skyddat, inte bara i grundlag utan även på internationell nivå. Det är enkelt att säga att äganderätten innebär att man själv ska få bestämma över det man äger, men så fungerar det naturligtvis inte. Hos många finns det även en förståelse för att det måste finnas lagar och regleringar för det mesta i samhället och de flesta lagar och regleringar har också brett stöd hos befolkningen. Problemen uppstår när beslut fattas som gör att äganderätten åsidosätts utan att stöd finns hos de som utsätts för det. Det är precis det som har skett i vargfrågan. Det beslutas på nationell nivå om hur många vargar som ska finnas och var de ska finnas, vilket leder till att markägare, djurägare och jägare inte längre kan nyttja sin äganderätt över sin mark till fullo.

 

Fritids- och näringsverksamhet

Vargen påverkar de allra flesta som bor i dess närhet. Djurbönder förlorar djur till vargen och kostnaderna för att sätta upp rovdjursstängsel kompenseras inte av bidragen. Dessutom kan bidragen inte kompensera för varken merarbete eller den sorg som uppkommer efter vargangrepp. Även markägare som inte har djur påverkas då arrendepriser på jaktmarker i vargrevir tenderar att sjunka. Utöver den ekonomiska påverkan vittnar många som bor på landsbygden och i mindre orter om oro och osäkerhet när vargar rör sig i närheten av bostadshus. På en landsbygd som redan brottas med brist på arbeten behövs det inte att förekomsten av varg ytterligare försvårar för de som vill leva och verka där.

 

Vargens plats i Sverige

Vargen har funnits i Sverige under alla tider, samtidigt med människan, så mycket är sant. Att jämföra dagens samhälle med samhället så som det såg ut förr låter sig dock inte göras. Faktum är att det är skapandet av det moderna samhället som tvingade bort vargen från Sverige. En ökad befolkning och ett behov av att utnyttja hela landets resurser gick helt enkelt inte att få att fungera med en vargstam. Redan på 1800-talet började vargen som art att vara ett problem i Sverige och vargstammen började minskas. Som jämförelse mellan Sverige då och nu kan man till exempel nämna att det då bodde drygt 2 miljoner människor i Sverige mot drygt 9 miljoner nu. Det fanns ingen järnväg, det fåtal bilar som fanns drevs av ånga, kungen var envåldshärskare och den första telegrafen hade just konstruerats. Att tro att vi kan ha varg i dagens samhälle när vi inte ens kunde det för 200 år sedan är naivt.

 

Brukare och betraktare

Vissa människor lever fortfarande av vad naturen kan ge, främst i form av jord- eller skogsbruk men naturligtvis även av djurhållning. Dessa människor är brukare av naturen och har sin inkomst från den. De brukar dessutom antingen sin egen mark eller mark som de har betalat för att få använda. Som en följd av de senaste årtiondenas urbanisering har stora delar av befolkningen flyttat sin huvudinkomst från naturnära näringar till andra näringar. Många av dem tycker dock fortfarande att det är trevligt att vara ute i naturen och uppleva den. De är betraktare av naturen. Vi tycker det är självklart att brukare ska ha företräde framför betraktare och att brukarens perspektiv alltid ska prioriteras i frågor som påverkar dem. I vargfrågan är det enkelt – de som drabbas av vargen ska också ha mer att säga till om än de som enbart betraktar den på avstånd.

 

Geografiska begränsningar

Vid en första anblick på kartan är det lätt att tro att Sverige, som trots allt är väldigt stort och i förhållande till många andra länder glesbefolkat, skulle kunna hysa mycket varg. Det man då glömmer är att det i stora delar av landet, nämligen renbetesområdet, inte finns någon fast etablering av varg. Om man undantar den delen av Sverige, och dessutom undantar de sydligaste delarna där det ännu inte finns varg, innebär det att vargen koncentreras till ca 20 % av Sveriges yta. Att det inte får finnas varg i norra Sverige och heller inte i Norra Finland (på grund av den skyddade skogsvildrenen) innebär att vargarna i Sverige blir en isolerad population som har svårt att få kontakt med övriga vargar i till exempel Finland och Ryssland. Det gör att det enda sättet att få kontakt mellan populationerna är att människan hjälper till och flyttar vargar, vilket varken är ekonomiskt försvarbart eller naturligt.

 

Löshundsjakten och vår jaktkultur

I Sverige har vi ända sedan landet befolkades ägnat oss åt löshundsjakt. Våra spetsraser har en flerhundraårig historia och våra stövare är också gamla jakthundsraser. Den svenska löshundsjakten är en företeelse som är näst intill unik för norden och är snarast att klassa som ett kulturarv. I många fall hotar vargförekomst vår jaktkultur eftersom hundarna som är vana att arbeta självständigt långt ifrån hundägaren inte längre kan göra detta utan risk att bli tagna av varg. Löshundsjakten är en av de absolut äldsta kulturyttringarna i Sverige med anor från de allra första människorna som befolkade landet och den ska absolut inte få hotas av vargpopulationen.